Det som kännetecknar den tekniska utvecklingen från 1970-talet och framåt är formen hos ett föremål i allt mindre grad bestäms av dess funktion. Speciellt elektronik och mikroprocessorer gör detta möjligt. Men det är inte en ofrånkomlig effekt av ingenjörsvetenskapliga framsteg, det finns också ett inbyggt intresse i industridesign att gömma och släta över oönskade egenskaper. Detta innebär förstås inte att alla föremål måste bli neutrala och identitetslösa för det – teknik är ett verktyg – vi bestämmer målen.
Formen är funktionen
Ta kylarfronten på en bil: med dagens teknik så är det fullt möjligt att ta in all luft som motorn behöver genom den nedre halvan av karossen närmast marken, och göra den del som syns helt slät. Men kylaren är (var) också en del av bilens ”ansikte” som signalerar kraftfullhet och prestanda. Så ganska få biltillverkare har valt att ta vara på den förfining som tekniken ger möjlighet till just här; kylarna sitter fortfarande synliga på de flesta bilmodeller.
På en hundra år gammal trattgrammofon sitter nästan alla viktiga delar placerade synligt, och formgivna med sådana principer att man bara kan ta en titt och gissa sig till vad som är vad, och hur den fungerar. En modern musikanläggning, däremot, består av en eller flera delar formade som rätblock. Eventuellt med sladdar emellan som åtminstone antyder att de gör något tillsammans – men till och med sladdarna är på väg att försvinna.
Alla väsentliga delar består av IC-kretsar och programvara, själva högtalarna kan döljas bakom metallgaller eller tyg. Vissa varianter har en diskret display med menyer, och kanske inga andra reglage. Om det finns fysiska reglage ändå så brukar ett av dem vara en ratt för volymen. En stor ratt. Inte för att den är tung att vrida, utan helt och hållet ett designval.
Utvecklingen går mot ”smygande” teknik, som är helt osynlig förutom de aspekter som har gjorts synliga, och fått sin precisa form, med avsikt. Men vi är inte helt där än. Några maskiner finns fortfarande där funktionen dikterar formen med naturvetenskaplig nödvändighet. Gissa om det är dem vi ska tala om här!
Sol, vind och vatten
Vindkraftverk ja. Hoppet för framtidens energiförsörjning, med flerhundraårig historia och gröna vågen-gosiga associationer. Och när det gäller teknik/design så är de en sorts kvarleva från epoken vi nu lämnar bakom oss: gigantiska propellrar som sitter på höga skaft mitt i ett platt landskap och snurrar i vinden. 
Man ser till och med på rotationen om, och ungefär hur hårt det blåser.
Och visst är vindkraftverk fina, men varför skriver jag om dem här? Det är väl som att rekommendera en närbelägen skog eller motorväg som utflyktsmål, lite uppenbart? En vindkraftspark på nära håll är en upplevelse, åtminstone om man inte ser sådana varje dag. Men vindkraftverk, i likhet med andra kraftverk, brukar falla offer för Not in my back yard-syndromet eftersom de…syns. Och, det ledsamma faktum att vågkraft och vertikala vindturbiner kanske snart jagar bort de stora propellrarna från landskapet. Den bästa tekniken är den man inte ser, liksom.
Spatsera i parken
Bäst blir det när snurrorna är samlade i en hel uppsättning, en så kallad vindkraftpark. Av meteorologiska, och emotionella skäl så ligger många av dessa ute till havs. På land i Sverige finns bland annat Näsudden (Gotland) och Aapua (Övertorneå). God tur!
