Kalklinbanan

Linbanor är numera nästan synonymt med skidlift, men det fattar väl vem som helst att man kan frakta annat än pastellklädda människor upp till en stuga där det serveras Jägermeister! Som tur är – för pedagogikens skull – finns ett av de främsta exemplen på icke-skidrelaterad linbana bevarad;

Kalklinbanan Forsby-Köping i Västmanland är bland de längsta linbanor som byggts (5:te plats om jag inte tar miste), och de andra är ju sen länge jämnade med marken så i vår tid är den världens längsta! Den 42 km långa rundgående linbanan byggdes 1941 och fraktade kalk från brottet i Forsby till cementfabriken vid hamnen i Köping. Av den cementen blev det bland annat miljonprogramsområdena i Stockholm. Vad väntar då härnäst för detta ingenjörstekniska monument? Jo: rivning.

1997 så var det slut på det roliga, det bröts så lite kalk i Forsby att det inte var värt att frakta med linbana. Helt otroligt det där med ekonomi, att en bana som redan finns på plats och drivs med el inte står sig "resurs"-mässigt mot, får man förmoda, nya, dieseldrivna lastbilar. Hur som helst har banan bevarats i funktionsdugligt skick och provkörts en gång per år, under Kalklinbanans vecka. Än så länge står den i alltså kvar. Det blev en körning 13-15 augusti 2010 och vi får helt enkelt se om detta var sista gången.

Känslan man får när man ser denna anrika anläggning i drift kan beskrivas så här: tänk dig att flygplan hade förbjudits, eller konkurrerats ut av en annan transportmetod. Så, många år senare när flygplan bara syns i historiska skrifter emellanåt, tar du en promenad i de Sörmländska skogarna. Plötsligt glesnar träden och du blickar upp mot ena vingen på en komplett, gigantisk jumbojet! Fastän det är första gången du ser något liknande så förstår du precis vad den gör, eftersom den är så ändamålsenligt designad, och bevarad i fungerande helhet. Storleken på hela bygget måste upplevas – den går knappt att fånga i ord, eller video:

Svensk klassiker

Berättelsen om flygplanet är inte helt tagen ur luften; industrilinbanor var en vanlig syn ute i landet en gång i tiden. AB Nordströms linbanor, som konstruerade den här mastodonten, gjorde hundratals banor över Sverige och andra kontinenter. Efter andra världskriget svängde de ekonomiska parametrarna ganska snabbt till fördel för bilismen, som tog över transporter av den här typen och de flesta linbanorna skrotades på 1950- och 60-talen. Nu vet vi ju hur det gick med bilar och fossila bränslen, och någon sorts revansch för linbanor kommer det nog att bli. Utöver miljövinsten finns det ju en estetisk aspekt också, som kärleksbarnet mellan flyg och tåg!

Grattis på födelsedagen

2011 fyller linbanan 70 år, vilket ska firas med konst i massor 21-22:a maj. För en utflykt så rekommenderar jag att se:

Drivstationen i Malmberga
Vinkelstationen (gröna hus på kartan) vid Knotberget där man även får en bra utblick över Hjälmaren med de superhöga stolparna. Kommer man från andra hållet så är även Granhammar-stationen intressant, och lätt att nå fram till.
En spännstation (skruvnycklar på kartan): 5 och 11 ligger vid två av banans höjdtoppar men då måste man å andra sidan ta sig en bit in i skogen. Nr 2 ligger precis vid riksväg 250 mot Kungsör så den är antagligen den lättaste av alla att komma åt.
Någon bit i skogen söder om Knotberget, förslagsvis vid spännstation 11

Turistvärde

Kalklinbanan har en syster-bana i Västerbotten – Boliden-Kristineberg – också byggd på 1940-talet av samma firma för att frakta malm. På 95,8 km var den världens längsta linbana. Bolidenbanan las ner redan 1987 men sedan byggdes en sträcka på 13 km om till persontrafik (vilket är världens längsta idag, som man får åka med), och är numera ett turistmål som förenar både transport- och naturnördar.

Sammanfattningsvis så har Kalklinbanan varit i det närmaste unik internationellt, under hela sin existens med en längd på 42km! Linbanor är inte något man ser i vardagen – de starkaste skälen för bevarande är precis samma faktorer som drivit fram rivningen.

Kalklinbanan är en produkt av en kort, mycket speciell tid där man hade förmågan att bygga något av detta slag men då transporter fortfarande var en stor kostnad i industriell verksamhet – antagligen hade det inte blivit någon linbana bara 4 år senare när kriget var över.

Vi kan konstatera att ingen idag bygger linbanor på en plats som denna (med förhållandevis platt terräng) och absolut inte av den här längden. Tills vår syn på biltrafiken ändras radikalt så kommer det inte gå att finansiera ett bygge liknande detta. En jättebra (och jättelång) artikel beskriver det här mycket mer detaljrikt i sitt historiska sammanhang.

Anläggningskostnaden för kalklinbanan var relativt hög (4 MKr 1940 ≈ 90 MKr 2009) rivningen ställer stora krav och lär bli kostsam även den. Och när inget nybygge av en 4 mils linbana kan komma på tal här, eller någon annanstans – då är bevarande av den här säregna anläggningen jämförelsevis billigt. I december 2010 kom rapporten som länsstyrelserna i Sörmland och Västmanland beställt, och budskapet i den var tydlig: Kalklinbanan är idag världsunik och en rivning, även om en del bevaras, måste ses som ett stort misslyckande. Hoppas kan man göra, men lita inte på att politiker fixar den här skivan utan åk iväg nu när linbanan fortfarande står kvar. Jag är själv hemskt glad att jag hann se den 2010 (förra gången var nog i 6-årsåldern c:a 1985, när banan fortfarande var i drift) och jag hoppas hinna med en gång till innan linorna slaknar.