Plats
Stadsgassystemet har sin bästa tid bakom sig. Först tog elektriciteten över belysningen, sedan fjärrvärme för uppvärmning och den sista ”killer app:en” – gasspisar – har till slut fått konkurrens av induktionsspisar. Men när Stockholm fick sitt första gasverk 1853 vid Klara strand var gasen framtidens melodi, och gjorde det äntligen möjligt att få lite ljus på gator och torg. Detta var innan det fanns ett elnät – väldigt hi-tech för sin tid.
1890 började man bygga på ett nytt, efterlängtat gasverk med högre kapacitet och lite mer ändamålsenlig placering vid Värtahamnen – en sån här anläggning var ju som kakmonstret, fast med stenkol istället för kakor. Och kolet måste importeras sjövägen. Det var nämligen så det gick till ända fram till 1971: man torrdestillerade stenkol i ett batteri av ugnar och fick gas, koks och andra petroleumprodukter.
Den här filmen, som rekommenderas starkt, visar hur det gick till och hur omodernt det hade blivit när den spelades in 1971. Året därpå var det till slut dags för en modernare och mindre miljöförstörande metod för gasframställningen. Med värme och katalysatorer gjorde man gas av lättbensin, i ett slutet system som dessutom inte krävde något kroppsarbete alls, i princip.
Av den ”gamla” sotiga gasverksjobbaren har det blivit en tekniker i fläckfri uniform, med räknestickan i bröstfickan i stället för snusdosan
kan man läsa i en bok om det här teknikskiftet. Det var ett steg i rätt riktning, men illa tajmat: efter bara två år kom oljekrisen 1973 och tio år senare hade priset på lättbensin ökat med 1600% (!)
Efter det har vi ju också lärt oss att det finns andra problem med fossila bränslen än att de är så dyra för att alla vill åt dem. Men kostnaden (och allt mindre förbrukning av stadsgas) är ändå huvudskälet till att verksamheten läggs ner. Det kom på tal redan i mitten av 1980-talet, men verksamheten rullade på i 20 år till. Inte förrän 17 januari 2011 släppte man gaspedalen.
Ett samhälle i samhället
Med hamnen var koltillgången fixad, men man behövde också arbetskraft och för detta ändamål byggdes arbetarbostäder i flera längor i Hjorthagen. Området är för länge sedan gentrifierat, men husen står kvar och den forna arbetsplatsen på andra sidan kullen gör sig fortfarande påmind.
Hjorthagen kompletterar gasverket (och Värtahamnen) och bildar en sorts ”industri-skansen”. Den typ som kunde ha blivit världsarv, eller i vilket fall bevaras som en liten påminnelse om vart vi kommer ifrån, då i princip hela den övriga staden handlar om vart vi är på väg. I samband med att gasverket läggs ner har hjulen satts i rullning för att omvandla det 100-åriga industriområdet till vår tids stenkol: bostadsrätter. Gasklocka 3 och 4, de som inte har den där mysiga utformningen i tegel, kommer att rivas och en Turning torso-liknande byggnad uppföras i dess ära.
Tyvärr är de intressanta delarna av Värtagasverket antingen redan rivna, avspärrade eller inringade av byggarbetsplatser, så det är inget utflyktsmål att dö för. Det som återstår när bostadsbyggnadsorkanen dragit förbi kommer antagligen bli en fin miljö för en konsthall, eller vad det nu ska bli. Industrimiljön tyvärr är redan uträknad, om det nu inte hålls någon sista visning. I så fall får du reda på det här!
