Låt oss anta att du har en koppargruva, och utvinner 300.000 ton malm per år. Det är 1940-tal, vintrarna är kalla, ärtor och salt ransoneras, för att inte tala om järn som man annars bygger järnväg av. Vad göra? Du bygger en linbana, förstås!
Precis så var nämligen läget i Kristineberg, Lycksele kommun. Boliden AB hade letat sig ut längs Skelleftefältet och hittat en större fyndighet i denna lilla ort, omkring 9 mil från Boliden där malmen tog järnvägen den sista biten till förädling.
Sverige var isolerat av kriget och kopparförsörjningen stod på spel, så staten höjde helt sonika kopparpriset för att finansiera bygget av linbanan. Vilka tider!
AB Nordströms linbanor satte igång med bygget i rasande takt, och drog upp 1.500 arbetare som tog 370 dagar på sig att montera stationer, dra kablar och gjuta 24.000 kubikmeter betong. På nästan precis ett år uppfördes 96 km linbana rakt genom de Västerbottniska skogarna. Nordströms hade redan övat på Kalklinbanan Forsby-Köping med sina 42 km, så det var bara att göra samma sak en gång till och mer än dubbelt så långt. 14 april 1943 blev det fest i byn när den första malmkorgen åkte iväg mot Boliden.
Under de följande 40 åren rullade linbanan på och förde en lite orättvis kamp med lastbilar som den mest ekonomiska transportmetoden. Linbanan går inte raka spåret mellan Boliden och Kristineberg utan drogs i en böj över sex andra gruvor i området, där malm skulle lastas på. Med facit i hand så blev det inte så mycket av det utan linbanan hade fullt upp med att täcka transportbehovet från Kristineberg. Under 1970-talet kom tecken på utslitning – banan hade tidigare körts dygnet runt i perioder. Sedan 1980-tal, nedläggningsbeslut, 1987 revs linbanan och det kunde ha varit slut med det.
Nästan deprimerande
Men säga vad man vill om Västerbotten, landskapet som gav oss Staffan & Bengt, de fattar det där med teknik och kultur. I en dokumentär på SVT från 1987 berättar en ung man vid namn Alve Johansson hur han först blev ”väldigt ledsen, nästan deprimerad” när han fick veta att linbanan skulle läggas ner, men sen kom på att man kunde göra något bra av det hela. Och det gjorde man också; en vänförening till linbanan bildades och 1989 var linbanan igång igen, för turisttrafik. — Men den revs väl? undrar du nu. Och svaret är nja, för den linbana man kan åka med idag är 13 km långa före detta sektion 4, den enda av 8 som bevarades. Av resten av linbanan återstår bara ensamma stolpar som står på rad ute i terrängen. De skulle egentligen också försvinna men fick vara kvar som minnesmärken, en kompromiss.
Huvudattraktionen här är så klart att åka med linbanan. Den går varje dag från slutet av maj till början av augusti – kontrollera hemsidan för boknings-info. Resten av linbanan är som sagt ganska demolerad. Driv- och spännstationer är helt utraderade från jordens yta förutom de som ingår i den bevarade delen. Stationen i Kristineberg kan eventuellt vara bevarad, i synnerhet då den var nedsprängd i berget. Lite svårt att riva ett hål, liksom. Men stolparna står kvar längs i princip hela linjen, även de extrahöga stolparna över Skellefteälven vid Renström. Så för den som är riktigt intresserad finns det c:a 80 km industriellt förfall uppdukat.
Förklaring till kartan: vita cirklar med kryss visar var de rivna drivstationerna låg. Den blå linjen är hela linbanans sträckning, den gröna är passagerarlinbanan som finns kvar idag.
