Plats
Låt oss åka till Åkes bilskrot på Kyrkö mosse – bilkyrkogården som vilar på mossa.
Man brukar säga bilkyrkogård men – bättre ord vore nog mausoleum. Med tanke på hur stor betydelse bilen haft – och hur högt veteranbilar står i kurs – är det inte förvånande att såväl nordbor som tyskar vallfärdar hit. Vad som är konstigt är väl i så fall att vi inte tar farväl av våra döende bilar mer rituellt än så här. Och förklaringen är förstås att bilarna inte var veteranbilar när de lämnades till sin sista vila, utan bara skrot. Veteranstatusen mognar fram genom årtionden i blandskogen, under fermentering med mossa och lavar.
Dessutom hålls ju många fyrhjuliga rariteter med ömsint vård kvar i rullande liv som zombies, och det är väl det yttersta tecknet på tillgivenhet. Vem vet vad framtiden erbjuder, kanske kan vi göra samma sak med människor en dag?
Personen bakom detta spontana friluftsmuseum, Åke Danielsson, ägnade sitt 1930-tal åt att bryta torv på mossen. 1940 började han i all enkelhet ta emot utrangerade bilar som ställdes mer eller mindre prydligt runt om på ägorna. 
Torvverksamheten avvecklades efterhand men som begravningsentreprenör för bilar var Åke verksam till och med 1980-talet. Under hela denna tid bodde han själv i en liten röd stuga mitt bland bilvraken. 1999 lämnade Åke själv jordelivet och vilar idag paradoxalt nog på annan plats än bilarna som han tog sig an.
I samma veva, slutet av 1990-talet, hade 1. en mängd bilnostalgiker redan uppmärksammat den unika platsen och 2. kommunen siktat in och osäkrat rivningskanonen. Den här gången vann kärleken och bilskroten blev skyddad som veterankrossanläggning (vilket den verkar vara ensam i världen om).
Så varför ska man då åka och titta på, som en del tyckare så slagfärdigt uttryckt det, en massa gammalt skrot? Jo, precis som hiphopens element så är skälen fyra till antalet:
- Historien: teknik- och industridesignhistorien ligger vidöppen, utspridd och till viss del isärskruvad. Helt omodererad; ingen intendent har valt ut vad som är värt att bevara och visa upp; bara den röstning som bilisterna en gång gjorde med plånboken.
- Rostromantik: förfall kan vara väldigt, väldigt vackert. Och när det gäller just rost, finns få saker som gör det så påtagligt som gamla bilar. Här ligger bilar, föremål som en gång stod för kraft, frihet, fart, och modernitet. Detta kan fortfarande skymtas, men med en pågående kamp mot stillastående och ohindrat åldrande i ett melankoliskt förfall.
- Surrealism: är du en vän av detta, finns det mycket att hämta i industrihistoriska begivenheter. Här ligger bilvrak, högar av däck och annan parafernalia assymetriskt utspritt i lövskog med en diffus gräns mellan teknik och natur som löper genom hela området. Den postapokalyptiska känslan från en Mad Max-film, fast i 50-talsversion, är ständigt närvarande.
- Fånga tillfället: i slutet av 1990-talet var det nära att allt åkte bort i miljövårdens namn (bilkyrkogården har getts föroreningsklass 3). Istället blev det en 50-årig vila i frid. Men den historiska trenden går mot allt hårdare miljölagstiftning, och beslut kan rivas upp. På gott och ont skapas det därför inte heller några nya Kyrkö-mossar här i landet. Lägg därtill att luftens syre trots allt är en minst lika stor antagonist som kommunal rivningsiver; stålet rostar.
