Det hettar äntligen till i debatten om rivning eller flytt av Kirunas stadskärna. Länsstyrelsen har valt att inte häva byggnadsminnesmärkningen för stadshuset, för att få till stånd en återuppbyggnad.

Nu har vi hunnit med två dagar till i Bergslagen. Precis som väntat så har vi gjort flera fynd - gruvor och andra anläggningar som inte gick att hitta på nätet (och inte på vanliga kartor heller).

Vi följde en rutt från Grängesberg nästan rakt norrut upp mot Borlänge, där man kan stanna när man får feeling och ett gruvnamn dyker upp på vägskyltarna. Jag tänkte sätta ihop ett ”spår” som tar besökaren på en avsmakningsmeny av Bergslagens gruvor från söder till norr.

Första dagen på vår lilla Bergslagsturné har vi tittat förbi Fagersta bruk. Det är helt klart en plats med ena foten i historien, men inte heller så nedlagt som man kunde tro. Dessutom var det regn och mulet, och vi var båda lite trötta och kinkiga efter sommartidsomställningen. Fagersta bjöd i vilket fall på de klassiska bruksortssignalementen: stora villor i anslutning till fabriken, senare folkhemskomplex och stjärnhus i små grupper, ett litet centrum med gott om neonskyltar, och så vidare!

Jag och sambon förbereder just nu en långweekend i Bergslagen - detta labyrintspel av gruvhål med hyttruiner tätare än gotländska fornminnen.

Bland annat så finns det tjogtals med gruvlavar i betong, en av de mest förekommande övergivna industristrukturerna här i Sverige. Det går helt enkelt inte att missa hur betydelsefull gruvdriften har varit för den här regionen (och för Sverige).

I början av juli strålar tusentals mer- eller mindre motorintresserade samman i Västerås på Europas största raggarträff. Om man betänker att raggare i sig är en fryst bit av teknikhistorien så blir det lite tydligare vad Power Big Meet har för plats på en sajt som denna.

Jag sitter och bläddrar igenom Inlandsbanans katalog inför sommarens industrisemester. Förra året blev det en bilresa längs både höga kusten och inlandet upp till norraste norge, förbi sådana svenska kännemärken som linbanan Kristineberg-Boliden. En bilresa är också en upplevelse i sig, i dessa tider av flygburen massturism.

Runt förra sekelskiftet uppfann en herre vid namn Georges Claude en metod för att utvinna syrgas ur atmosfären. Som biprodukt fick Claude och hans vänner neongas (0,0015% i vanlig luft) i aldrig tidigare skådade mängder. Lysrör fanns redan sedan något decennium, men de använde kvävgas och koldioxid, och hade en del tekniska problem. Claude körde in neon i röret istället, och gjorde vissa förbättringar – voilá: neonljuset kom till!

Få politiska projekt i den svenska efterkrigstiden har fått ett så djupgående dåligt rykte som miljonprogrammet. Det används i nyhetsrapportering och populärkultur som synonymt med problemområde. Och inte alldeles oförtjänt, eftersom det var fråga om ett ganska grovhugget stycke social ingenjörskonst. Men på det hela har ändå miljonprogrammet blivit ganska så missförstått.

Den här platsen, mitt emellan Lärbro och Bunge, är en komplett byggnadsminnesförklarad pumpanläggning. Det finns cisterner, lite blandade rör, terminal för tankbil, själva oljepumpen av ”nickande åsna”-typ, någon sorts friggebod för personal samt förstås picknickbord.

Plats

Stadsgassystemet har sin bästa tid bakom sig. Först tog elektriciteten över belysningen, sedan fjärrvärme för uppvärmning och den sista ”killer app:en” – gasspisar – har till slut fått konkurrens av induktionsspisar. Men när Stockholm fick sitt första gasverk 1853 vid Klara strand var gasen framtidens melodi, och gjorde det äntligen möjligt att få lite ljus på gator och torg. Detta var innan det fanns ett elnät – väldigt hi-tech för sin tid.