Få politiska projekt i den svenska efterkrigstiden har fått ett så djupgående dåligt rykte som miljonprogrammet. Det används i nyhetsrapportering och populärkultur som synonymt med problemområde. Och inte alldeles oförtjänt, eftersom det var fråga om ett ganska grovhugget stycke social ingenjörskonst. Men på det hela har ändå miljonprogrammet blivit ganska så missförstått.
Samhället som projektet föddes ur är sedan länge försvunnet, och på typiskt vis hängde den bakomvarande politiken efter men är också borta nuförtiden. Också själva husen börjar komma till åren – det är redan renoveringsdags. För de minst populära områdena innebär det istället rivning.
Bättre har det gått för folkhems-bostäderna – betaversionen av miljonprogrammet som uppfördes i mindre skala från cirka 1930 tills att miljonprogrammet tog fart. Dels för att dessa använde traditionell design och produktionsmetoder i större utsträckning – i funkisarkitektur. Men också för att den sociala situationen i Sverige inte hann förändras så värst mycket mellan att de planerades, och blev färdiga. Så var det inte med miljonprogrammet.
Vad det var
Under åren efter andra världskriget rådde en tilltagande bostadsbrist som fick absurda proportioner i vissa svenska städer när 1960-talet närmade sig – både bristen på bostäder och standarden på de som fanns får dagens bostadsfråga i större svenska städer att framstå som det I-landsproblem det faktiskt är. Socialdemokraterna var i sitt esse, mycket på grund av att man fortfarande kunde se politiska lösningar på livets problem, något som vi i ärlighetens namn gett upp med idag. 
Bostadsfrågan blev alltså en vrålhet politisk potatis, och uttrycket miljonprogrammet fick fäste i valrörelsen 1964. Det var en politisk ambition som fick konsekvenser fram till våra dagar; 25% av Sveriges bostäder är från den här intensiva perioden. Däremot var det inte ett sammanhängande program utan ett antal styrmedel, framför allt lån till bostadsbyggande. Många tror att staten helt sonika betalade miljonprogrammet, men det byggdes och drevs av fristående bostadsföretag, en del privata. Grundidén var helt enkelt inte så dum, och väl behövd under denna tid – bostäder är till viss del en sorts infrastruktur, i vissa lägen bör staten puffa marknaden åt rätt håll.
Trots att miljonprogrammet förknippas med en sorts torftighet, så var det på sätt och vis tvärtom. Det var ambitionen om att bygga goda bostäder som blev en faktor i att skapa områdena som så småningom föll i dålig dager. Det sämsta av två världar möttes: man skulle bygga större och på samma gång hålla nere hyran.
Lösningen på ekvationen var moderna produktionsmetoder, att göra bostäder enligt samma principer som man redan tillverkade LP-skivor, bryggde lättöl och tillverkade tusentals andra industrivaror.
I ivern att förse hela befolkningen med bostäder som uppfyllde ett noggranna kvalitetsmått, kastade man sig glatt in i dessa nya sätt att planera och producera bostäder: elementhus, gigantiska kranar, och hela förorter som planerades av några enstaka aktörer och byggdes snabbare än en burgare på mackedonken. Det fanns inte mycket tid att ägna åt varierade planlösningar, eller annan utsmyckning. Och vem brydde sig, det handlade om tak över huvudet!
Vad som hände
Om man tittar på bebyggelse från miljonprogramsepoken, 1965-1975, så skiljer sig de tidiga områdena från 60-talet ganska kraftigt från de sista som byggdes. Politiken bakom (villkoren för att få lån) ändrades efterhand. Dessutom lärde man sig en del av de områden som byggts innan, och de boendes reaktion. Även förståsigpåare som inte bodde i områdena hade starka åsikter (och har det än idag…).
Men framför allt så innebar kombinationen av stort och spartanskt att många gärna bytte till en mer personlig villa, när snittinkomsterna steg med åren, och efterfrågan på miljonprograms-lägenheterna blev inte så stor som man hade planerat. Det ledde till att miljonprojektet fick avbrytas ganska tvärt i början på 1970-talet. En del områden stod halvtomma, och på det kom att de som ändå bodde där till stor del var människor som av ekonomiska eller sociala skäl inte kunde få någon annan bostad, bland annat missbrukare som då gjorde området ännu mindre attraktivt för dem som hade valet att skaffa en annan bostad.
Variation?
Den som har lite fantasi höjer väl ett funderingens ögonbryn mot påståendet att billig arkitektur måste vara monoton. Det handlar ändå om design – är det så dyrt att blanda om de prefabricerade elementen lite grann, använda olika färger, variera höjd och bredd?
Nä, det är det ju inte, och mannen som visade detta i verkligheten hette Ralph Erskine. Ralph kom från England till Sverige 1939, där han flyttade in i en låda i skogen. Under efterkrigstiden skapade han en mängd fantasifulla byggnader, men det mest intressanta är ändå husen han ritade inom ramen för bruksorter/folkhemmet/miljonprogrammet. Jag menar, vem som helst kan ju rita något spännande om budgeten är högre än Turning torso!
Erskines bostadsområden använder samma material, byggtekniker och standardnivåer som de mer typiska husen från denna period, talar ”samma språk”, så att säga. Men Erskines hus skiljer sig genom färgval, hur han varierar och blandar om formgjutna element, och dekorativa detaljer som är en del av byggnaderna istället för pynt som en eftertanke. Miljonprogrammet på rätt sätt, helt enkelt.
Erskine var såklart inte den enda som fattade galloppen, men skadan blev större än den hade behövt vara eftersom det handlade om så stora projekt, som kontrollerades av relativt få aktörer, i ett väldigt centralstyrt Sverige.
Och som sagt var det inte bara Ralph Erskine som applicerade estetisk känsla och sunt förnuft på storskaliga bostadsprojekt; Terrasshusen på Gröndalsvägen i Stockholm, ritade av Sven Backström och Leif Reinius, stod klara 1962 men var klart före sin tid med sättet de återförenar människan med den natur som vi aldrig helt vill klippa banden till.
Var de ligger
Precis som med andra lämningar så har även de mer typiska miljonprogramshusen sin charm om man ser dem för vad de är (och inte är tvungen att bo där av ekonomisk nödvändighet). Där vissa människor saknar röda stugor med vita knutar, stucktak och en massa annan kitsch, ser andra ogenerad modernism och monumentalitet utan att försöka imponera.
Folkhems- och miljonprogramsbyggena tillhör en särskild kategori av industrisemestrandet i och med att de inte är industribyggnader i bokstavlig mening. Men de är byggda med industriella metoder (särskilt miljonprogrammet), vilket satte avtryck på arkitekturen, en industriell estetik. Dessutom var de bostäder åt den svenska arbetskraft som var så efterfrågad under rekordåren, också en fråga för industrin. Och jag lovar, letar du upp guldkornen från den här epoken så är det något att se! Har du dessutom läst ända hit så är saken klar, haha.
Att hitta hus från miljonprogramsperioden är inte alltför svårt – de är nämligen 1/4 av bostäderna i Sverige idag. Till att börja med har vi Ralph Erskines kreationer. Han ritade ett par väldigt fina hus i Kiruna, Gyttorp är också värt ett besök. Men vill man se vad hans idérika intellekt kunde göra med en hel ort om han fick fria händer, då är det bara ett ställe som gäller: Sandviken.
Ett antal Erskinehus finns i Stockholmstrakten, men förutom Tappström på Ekerö är det mest institutionsbyggnader.
Runt Stockholm finns förstås ett gäng arketypiska miljonprogramsförorter. Ska man välja en, som har den där inbyggda framtidsoptimismen som känns så främmande idag, så är det Vällingby. För det lite äldre folkhemskonceptet i Stockholm finns också Hjorthagen, som enligt mig väger på gränsen mellan charmigt avskalad och monoton. 
Om du åker dit, missa inte: gasverket för vars anställda Hjorthagen byggdes, Lidingöbroarna och oljedepån vid Ropsten, som också ingår i paketet.
Raketgatan i Göteborg och däromkring är som en liten provsmakningstallrik över folkhemsarkitekturen i olika storlekar och former, komplett med ett litet centrum i vilket det finns en neonskylt med texten ”Frisör”. Rör vi oss lite framåt i tiden så finns Hammarkullen, där både klossformade och mer lekfullt ritade byggnader (till exempel de sprialformade husen i Sandeslätt) ligger sida vid sida. Missa inte heller radhusen vid Västerslänt! I Malmö finns så mycket funkis i området kring Nobelvägen att det borde bli tjatigt, men så är inte fallet och området blir Malmös ankare i folkhemmet.
Eftersom dagens bostadstänkande är av ett helt annat slag (även om man kan tycka att problemen som sådana är desamma) så hör Folkhemmet och miljonprogrammet till 1900-talets industrisamhälle. Det som återstår av industrier, fordon och inte minst de som arbetade i denna version av Sverige, blir färre dag för dag, men det går lite långsammare med bostäderna från samma period. De fyller ju fortfarande sin funktion, trots allt. Vad som däremot går fort, och i många fall redan är bortom räddning, är okänsligt utförda renoveringar. Så mycket av bebyggelsen finns kvar, men bara en liten del är sig lik in- och utvändigt. Ännu en sak, som gör det roligare att titta på husen än bo i dem? Avgör själv!
