Blogs

Plats

Stadsgassystemet har sin bästa tid bakom sig. Först tog elektriciteten över belysningen, sedan fjärrvärme för uppvärmning och den sista ”killer app:en” – gasspisar – har till slut fått konkurrens av induktionsspisar. Men när Stockholm fick sitt första gasverk 1853 vid Klara strand var gasen framtidens melodi, och gjorde det äntligen möjligt att få lite ljus på gator och torg. Detta var innan det fanns ett elnät – väldigt hi-tech för sin tid.

Nu i dagarna är vi framme vid en punkt som har väntats sedan kalklinbanan började byggas 1939: beslutet om den ska rivas. länsstyrelsen har redan uttalat sig, man väntar bara på att de 5 kommunerna som huserar linbanan ska svara. Om alla kommunerna är med, så kommer kalklinbanan att byggnadsminnesförklaras, i annat fall rivs den.

Så – som om det inte fanns tillräckligt med argument redan för att inte välja rivning, så presenterar jag följande bilder. Alla fyra är montage av en bild som togs när linbanan byggdes 1939-1941, och en annan tagen av mig sommaren 2011.

Fönsterrutorna i gamla hus, det vill säga gamla fönsterrutor, brukar vara lite ojämna. Allt ifrån lätt skeva till fulla av små bubblor eller långa deformiteter. Om du frågar någon om varför så är det troligt att svaret kommer bli att glaset flyter. Det skulle alltså vara förklaringen till att rutan är ojämn. Men det stämmer inte – den riktiga förklaringen är ännu enklare!

Lagom till hundraårsminnet av glödlampan med wolframtråd, den sort som är allmänt spridd idag, så är den på väg att forceras mot historiens skräphög. I alla fall i Europa. 1 september 2012 ska de sista spåren av glödlampan vara borta från butikshyllorna. Varför är EU-kommissionen nu så elaka att de vill beröva oss glödtrådens charmiga ljus? Argumenten finns förstås i ett rationellt tänkande om energieffektivitet: en glödlampa är som ett litet värmeelement som ger ljus som biprodukt. Men här ska vi meditera över de irrationella, men ack så viktiga argumenten mot ett förbud.